Gästbloggare - Cecilia Lindberg
GästbloggareFörst och främst Tack! Tack Therese och The Buppa Brand för att jag har fått äran att starta en ny era i The Buppa Brands blogg som den första gästbloggaren. Tack för att just jag fått möjligheten att förhoppningsvis vara en förebild, inspirationskälla och kanske också i viss mån tankeställare för andra kvinnor (och män). Det är en ära.
Tack!
Det är nu ganska precis en vecka sedan Therese ställde frågan till mig om att gästablogga för henne. Det är idag också en vecka sedan Anna 9-år återfanns efter drygt 20 timmar som försvunnen. Saknad. Borta. 20 timmar av vad som måste ha varit hennes föräldrars värsta 20 timmar i hela deras liv. 20 timmar som måste varit de värsta i lilla Annas liv.
Ibland kan man känna att andras öden berör en på ett sätt man inte trodde var möjligt. Anna och hennes familjs öde var ett sådant för mig. Jag har själv en dotter som snart fyller 9 år. Jämngammal med Anna. Bara tanken på att mitt barn skulle kunna försvinna, utan att veta vad som hänt eller vart hon finns gör ont i hela min kropp.
Det gör ont ända in i själen på mig – av bara tanken. Jag vill inte ens veta hur Annas föräldrar kände de timmar, nästan dygn som de svävade i ovisshet. Den smärtan måste ha varit olidligt. Att inte veta vad som hänt eller händer just i den sekunden. Det skär i mig.
Jag blir förbannad, dels för att en annan människa ansett sig ha rätten att ta ett barn på väg till vad som borde vara en av de tryggaste platser att vara på – skolan. Sen blir jag förbannad på skolan för att de svek. Varför saknade de inte Anna? Varför svek de henne? Minuter som gått till timmar, en hel skoldag till ända och ingen har saknat Anna 9 år i klassrummet. Är man så osynlig och oviktig när man är 9-år att man inte saknas av andra än sina föräldrar när man försvinner?
Det hade kunnat sluta där.
Resten av Göteborgs, Sveriges och världens vuxna hade kunnat blunda. Låta det bero. Låta föräldrarna leva i ovisshet och saknad. Låta Anna förbli borta. Men tack och lov gjorde de inte det. Det finns människor som bryr sig om sina medmänniskor. Oavsett ålder, kön och härkomst. De som ser med öppna ögon, lägger sina behov åt sidan för att hjälpa. En del av dem är poliser, ambulanssjukvårdare och brandmän. Men så finns de där, de där som till vardags kanske är brevbärare, kassabiträde eller snickare. De där eldsjälarna som kan vända ovisshet och förtvivlan till hopp, glädje och lycka.
De är mina Idoler.
Våra vardagshjältar – de som ställer upp med frivilliga eller ser till att frivilliga vet vart de ska infinna sig och när för att kunna bistå och hjälpa där det behövs, när det behövs. Det är tack vare sådana hjältar Anna är hos sina föräldrar igen.
Tack vare organisationen Missing People.
Snabbt och smidigt efter att ha haft kontakt med anhöriga och polisen infann de sig och startade det sökande som skulle resultera i att Anna hittades, endast 300 meter från sitt hem. Missing People skriver själva så här på sin Facebook sida
"För att delta i våra skallgångar måste du minst vara 18-år. Tänk på att alltid klä dig varmt och i oömma kläder. Skallgången kan pågå hela dagen så ta med dig matsäck. Du får ta med dig hund, men tänk på att andra personer i din patrull kan vara allergiska eller hundrädda personer."
Vi har reflexvästar till alla, samt ficklampor vid behov.
För er som har vana att leda en grupp om 10-15 personer, tag gärna direkt kontakt med oss när du kommer till samlingsplatsen då vi alltid behöver patrulledare vid varje skallgång."
Liksom för alla ideella organisationer är Missing People beroende av välgörenhet och frivilliga. Det här innebär i praktiken att alla kan hjälpa till, vem som helst kan göra något. Det behöver inte kostar dig en krona, det kan bara handla om din tid. Jag vet inte hur det är med din tid men min är aldrig så dyrbar eller har ett så högt pris att jag inte skulle kunna offra den för att hitta ett försvunnet och saknat barn, en farfar som gått vilse i skogen eller en kidnappad Mamma. Att kunna hjälpa till då det verkligen gäller. Det behöver inte vara så svårt för det är aldrig svårare än man gör det. Vi ser bara hindrena istället för möjligheterna, vi måste öppna våra ögon och se bredare. Jag är så lycklig för Anna och hennes föräldrars skull att så många medmänniskor på frivilligbasis satte sina behov och sin tid åt sidan för att snabbt infinna sig för att leta efter Anna, denna 9-åriga flicka som tidigare under dagen varit så osynlig att inte ens hennes lärare saknat henne. Nästan 500 personer deltog i sökandet efter henne som tack och lov fick ett lyckligt slut. Tack och lov! Tack Missing People (och polisen som tillsammans ledde arbetet med att hitta just Anna men utan Missing People hade varit chanslösa)!
Tack för att ni ger mig hopp om mänskligheten. Tack för att ni ställer upp då det verkligen gäller och inte gör skillnad på barn, vuxna, fattiga, rika, svarta eller vita, tack!
Det gör så in i norden ont att föda barn men jag tror inte att den smärtan någonsin kan mäta sig med att förlora ett barn. Jag önskar att vi bodde i den bästa av alla världar där ingen förälder någonsin skulle behöva uppleva det. Jag önskar så och skänker en tanke till alla er som på ett eller annat sätt lever i ovisshet över vart era barn är och hur de mår samt er alla som har era änglar i himlen och en uppmaning till alla er andra att gör vad ni kan för att vi ska kunna leva i just den bästa av bästa världar, inget är för litet att göra och tillsammans kan det bli stort!
Återigen Tack Therese för att jag fick äran att skriva detta inlägg för dig här i The Buppa Brands blogg. Tack!
//Cecilia
